Det krävs mod av läsaren att läsa boken Bomullssystrar. En bekant uttryckte det till och med så här:
– Vilken jobbig bok du skrivit, Anki. Jag vet inte om jag orkar läsa ut den.
Efter att själv ha läst den hundratals gånger under redigeringsfasen, på jakt efter onödiga ord och konstiga meningar, vet jag att den kan ta på krafterna och framkalla tårar.
Men de som tagit sats och läst hela boken har ofta återkommit och berättat vad den betytt för dem. Varje återkoppling har gjort mig varm i hjärtat.
För varför skriver jag? Den frågan har snurrat runt oräkneliga gånger i min hjärna. Ett skäl är att orden tränger på och vill ut. Jag kan inte hejda dem och blir överraskad varje gång jag får känslan av flow i huvud och pekfingrar (Ja, fortfarande är det pekfingervalsen som får göra jobbet.) Ett annat skäl är förhoppningen att mina ord kan ge läsaren igenkänning, hopp och glädje. Boken har nått till människor som förlorat barn men också vuxna närstående. Den har nått till den som drabbats av sjukdom eller varit med om att förlora unga vuxna som inte längre får stanna i landet. Den har också lästs av dem som arbetar som barnmorskor och andra inom vården. Min tanke är att boken ska lämna läsaren med en känsla av att livet hittar vägar ur svår sorg efter ett tag och om vi låter det ske.
Med en mening beskrivs boken så här:
”Bomullssystrar är en vacker roman som tröstar och visar på en metod att läka sorg”
Odette Lagers illustrationer bär känslan av boken. 
Beställ boken här. Levereras per post eller kan hämtas på Rediviva Optik.
Inbunden 250 kr + frakt
Maxipocket 195 kr + frakt.
Här intervjuar Johanna Fellenius från Evighetens begravningsbyrå mig om boken. (Avsnitt 47)