Vissa dagar påverkar, ni vet vad, mina tankar mer än andra. Andra dagar lever jag bara på, gör det jag ska och håller mig undan djupdykningar i C-tankar. Tittar inte ens på nyheterna. Då vandrar jag ute skog och mark medan jag går inåt och tänker annat. Ute är det uppenbart att det är vår och aldrig har den väl gått på så utan tvekan som i år. Det är som om knopparna brister utan att göra ont, innan vi ens hinner blinka. Det är som om naturen vill säga oss att livet går vidare trots allt.
Men inte för alla. När dödsbudet kom för en av mina allra bästa chefer genom tiderna, Gingen, blev jag påmind om vår korta vandring här på jorden. Han blev 67 år och dog av Covid-19. Man ska inte dö så ung. Det ska vara många år kvar att leva. Men så blev det inte för Gingen. Hans familj får gå vidare utan honom, i alla fall i den här världen där vi är. Finns en tid och ett liv efter döden? Vi är många som undrar och gärna vill tro det, vi som vill möta dem vi mist.
Jag skriver på ny bok. Eller rättare sagt, den skriver mig. Många år har den ruvat inom mig och nu ska den ut. Mina döda döttrar Thea och Tove som dog för snart 24 år sedan höjer sina röster och vill höras. Boken kommer att heta Bomullssystrar, för att sorgen efter dem är inlindad i bomull.
Jag vet att om man är verklighetsanpassad brukar man inte höra ifrån dem som gått vidare. Men det gör jag, genom orden, fantasin och tangentbordets bokstäver. Den upplevelsen unnar jag alla som mist någon. Jag är säker på att det inte bara är min fantasi som får mötena att ske, för det är jag djupt tacksam. Jag är också säker på att boken kommer att kunna ge hopp till andra som varit i en liknande situation där åren gått eller kanske precis nyss nåtts av dödsbudet. Den smärtpunkten vi alla vill slippa men som når oss på olika vis kan bilda grogrund för ny tillit i livet hur osannolikt det än låter.
Så här beskrivs boken: Bomullssystrar är en livsberättelse och reflektionsbok där författaren för ett samtal med sina döda döttrar, Thea och Tove, som återuppstår i orden. Hon varvar frånvaro- och närvaroscener med varandra. I frånvaroscenerna pratar hon med döttrarna och återger andliga möten i livet som blir till grogrund att leva och växa som människa. I närvaroscenerna kommer döttrarna till liv i en fiktiv verklighet.
Oj, oj, oj, det blev djupsinnigt så här på söndagskvällen. Men ni som känner mig vet att det inte är någon fara. Imorgon blir det ögon för hela slanten. De ska ju också se.
Fotot (som är taget från nätet) föreställer de fantastiska bergsformationerna i Meteora i Grekland. En sommar för 15 år sedan besökte jag en bergsby där man är nära himlen.